London Dry Gin
Klassiskare blir det inte. Den strikt reglerade gin-kategorin omfattar endast produkter vars karaktär huvudsakligen bestäms av enbär. Men bara för att här är "den gamla skolan" i fokus, betyder det inte att det är tråkigt. Här hittar du garanterat den perfekta grunden för dina nästa cocktailkreationer.
London Dry Gin Bakgrund
Staden London var tidigt den första stora platsen för tillverkning av gin. Tillverkningen av London Dry Gin är dock inte geografiskt begränsad till staden London. Den får produceras över hela världen. Benämningen London Dry Gin är idag ett kvalitetsmärke som står för tillverkning av särskilt högkvalitativa ingredienser.
Tillverkningen av London Gin fastställs tydligt i den nu gällande europeiska förordningen om spritdrycker (EG) nr. 110/2008. London Gin är en av tre klart definierade sorter, bredvid enkel gin och destillerad gin. Den gemensamma grunden med den senare är den återstående destillationen, medan skillnaderna finns i några få, men väsentliga punkter:
Det framställda destillatet måste ha en minimi alkoholhalt på 70 % vol. och inga ytterligare aromer eller färgämnen eller sötningsmedel (max. sockerhalt 0,1 g/L) får tillsättas, endast vatten för utspädning är tillåtet. Den minimi alkoholhalten för London Gin är också 37,5 % vol. och kan kompletteras med termen „dry“.
Smak
Hur smakar London Dry Gin? Den klassiska London Dry Gin beskriver en stil som inte kan vara mer typisk. Det första intrycket i näsan är oftast en doft som påminner om barrträd, nykrossad peppar och precis skurna citroner. I munnen fortsätter dessa aromer, enbärsnoterna behåller överhanden och skärpan mildras med tiden. Kryddiga toner tar över ledningen, medan citrusfrukter av alla slag bidrar till balansen och fräschören. Dessa rundar av smaken mot slutet, som har en lätt skarp och torr eftersmak.
Som regel baseras London Dry Gins på några få botaniska ingredienser, sällan mer än tio olika. Bland dem finner man de klassiska tillsatserna som har använts i århundraden. Enbär, citrusfrukter, samt koriander och kardemumma, lite lakrits och mandlar, peppar och angelika - som irisrot, kanske kompletterat med kanel. Mer behövs inte för perfektion.
Utvecklingen av London Dry Gin har inte stått still, tvärtom. Trots den påstått snäva lagstiftningen finns det en stor variation i smakernas mångfald. De London Dry Gins vi har idag har knappt något gemensamt med de torra gins från förr. Njutaren får och ska idag välja. Mellan de enbärsdominerade klassikerna som Tanqueray eller Beefeater och representanterna för den moderna New Western Gin-stilen. För detta kan man även titta mot Tyskland, nära Hamburg. Med Elephant London Dry Gin får du prova en mild, fruktig, exotisk gin och gör dessutom något gott för den afrikanska djurvärlden.
Tillverkning
Hur tillverkas London Dry Gin? Tillverkningen av gin varierar något beroende på stil. Det är värt att titta närmare på en särskild egenskap som bidrog till uppgången av Dry Gin under andra hälften av 1800-talet.
När man gjorde destillationen mer effektiv och ekonomisk, ersatte man den andra destillationsomgången i en separat destillationskittel med en sammanhängande destillationsprocess. Man började i en koppardestillationskittel, men en ny typ av rektifieringskolonn eller -pelare sattes på. Tillverkningen påskyndades därmed och avkastningen ökades. Den resulterande spriten var visserligen renare och lättare, men en stor del av de viktiga eteriska oljorna saknades. Detta kompenserades av de påföljande Corty Head eller senare Carter Head kallade destillationskittlar. I dessa byggs en utbuktning in efter rektifieringskolonnen, där kopparkorgar kan placeras. Botanicals läggs i korgarna och destillationsånga hämtar oljorna när den strömmar igenom. Korgarna kan idag delas upp, där de grövre örterna och kryddorna placeras längst ner och de finare malda högst upp. Eftersom denna metod är mer arbetskrävande och kräver mer omsorg, är den idag inte längre allmänt spridd. Experter hävdar att man med detta kan tillverka en friskare, mer aromatisk gin.
Särskilt för den tidigare Dry Gin tillämpades denna metod snart. Än idag svär traditionsproducenter liksom nya stjärnor på denna metod. Exempelvis kan här nämnas Bombay Sapphire eller Balmenach Distillery med sin Caorunn.
London Dry Gin i testet
Variationerna av gin i allmänhet och därmed London Dry Gin i synnerhet är idag nästan överväldigande. Att ge en rekommendation är därför inte enkelt. Vi vill utgå ifrån hur tydligt de klassiska aromerna av respektive London Dry Gin framträder:
Den Mjuka:
Eden Mill St. Andrews Original Gin
Från den fortfarande unga St. Andrews Distillery i skotska Fife kommer denna somriga, lätta och eleganta London Dry Gin. Kraften från enbären mildras av tillsatsen av havtornsbär från den lokala omgivningen av destilleriet. Kompletterad med bland annat citronmeliss, citronskal, koriander, nejlikor och angelikarötter utvecklar denna gin sina mjuka, behagliga och harmoniska aromer.
Klassikern:
No. 3 London Dry Gin
För den oberoende spritbutiken Berry Bros. & Rudd, som har varit verksam sedan 1698 på St James Street No. 3 i London, tillverkas denna London Dry Gin i den nederländska destilleriet De Kuyper. Där destilleras den traditionellt i kopparpannor och visar öppet sina brittiska rötter. Med endast sex använda botanicals är denna London Dry Gin en hyllning till enkelhet i kombination med högsta komplexitet. Enbär utgör grunden, ovanpå tronar mjukt kardemumman och koriandern. Apelsinskal och framför allt grapefrukt lyfter den mot skyn och angelikaroten rundar av hela upplevelsen med en floral ton.
Den Vilda:
Sipsmith V.J.O.P. London Dry Gin
V.J.O.P., Very Junipery Over Proof står för ett löfte som hålls från början till slut. Denna mycket enbäriga och alkoholstarka variant av Sipsmith är ingen London Dry Gin för dem som föredrar mer subtila, mjuka dofter. Genom den stora mängden enbär, som används på tre olika sätt vid tillverkningen, känner man sig förflyttad till en granlund. Med den torra och spännande doften av trä, cigarrer, ceder och nålar i näsan. Förutom denna ökning av enbär spelar även koriander, angelikarot, lakrits, angelikarötter, mandlar, kanel, citron- och pomeransskal en roll i tillverkningen.
Historia
Historien om gin har från början varit starkt kopplad till egenskaper som krämig, mjuk och framför allt söt. Än långt in på 1800-talet var den hittills uteslutande i Storbritannien tillverkade ginen tydligt sötad. Den sockrade brittiska ginen låg därmed smakmässigt närmare den holländska Genever, som redan hade fått fäste i Nordamerika. Denna, Old Tom Gin kallade brittiska variant, hade som ambition att erövra de törstiga struparna även utanför Storbritanniens gränser. Från 1860-talet kunde man se en motström som mer lutade åt de torrare dryckerna. Begäret efter en kraftigare och mindre söt gin kom från den nya överklassen. Man ville särskilja sig från det vanliga folket, som fortfarande föredrog söt gin. Under 1870-talet orsakade vinlusen svåra skador i de europeiska vinodlingarna. Detta resulterade i en nästan total försvinnande av cognac från marknaderna. I följden av detta kunde gin få ett starkare fäste i den växande medelklassen. Den förvandlades från den söta, kallt ur små glas druckna shoten till den torra basen för enkla och raffinerade cocktails.
Redan på 1900-talet hade balansen mellan gin-stilar i drinkarna förskjutits från de söta holländska geneverna (Hollands) och Old Toms till de så kallade Dry Gins. Bladet hade vänt. Den Dry Gin hade blivit allt mer populär som London Gin och glänste under efterkrigstiden i slutet av 1940-talet och början av 1950-talet. Framför allt drycker som Martini, Martinez, Negroni eller en klassisk Gin Tonic var otänkbara utan en torr gin.
Denna era av torr gin varade inte länge. Från 1960-talet vände sig den unga generationen till en ny stjärna på spritdryckshimlen. Vodka ersatte snabbt gin i många cocktails i den västerländska världen och stämplade den som hopplöst föråldrad. London Dry Gin med sina kraftiga enbärs- och citrusaromer var den kompletta motsatsen till framgång, livsglädje och livsstil. I nästan 30 år led gin ett eländigt liv, ett föråldrat arv i golf- och yachtklubbar. Först på 1990-talet återupptäckte man London Dry Gin. Man dammade av den och började ge den ett nytt liv med mildare smaker.
